Mvh / Gråtmild hästtjej
Ja, jag är trött och lite utarbetad. Men det finns sätt att laga mig på, alternativt få mig att böla av lycka. Ponnyakuten är ett. (Ta gärna en titt på fina Isak vid 4:06)
Den tredje säsongen är så bra. Fotot är så förbannat fint, musiksättaren har ryckt upp sig och produktionen är riktigt grym. Just det är kanske inte värt att grina över, men hästungarna är precis som hästungar alltid har varit.
Det vackra i barn som älskar djur så villkorslöst att de står ut med vilket helvete som helst hellre än att vara utan häst, som är vana att slå sig halvt ihjäl och ramla i hästskit. Som helt osjälviskt svettas, sliter och släpar för det bästa dom vet. Som kan bli bästa kompisar med varandra bara sådär, helt förutsättningslöst.
Mina ponnyår såg väl ut som alla andras; väderbitna, lagom farliga och alldeles underbara. En ponny envis som synden, en ponny rädd för vatten men förtjust i att sparka bakut, en ponny slutade aldrig rusa och stegra, en ponny jag inte kunde hantera och en ponny skadade sig allvarligt. Till sist en ponny som lärde mig mer än vad jag någonsin kunde lära henne. Huggbett, sparkar, avsittningar och vanvettiga påhitt som mamma aldrig fick veta om. Jag tänkte att om hon skulle bli rädd och uppskrämd så skulle hon ha avstyrt alltihop och jag hade varit tvungen att lägga mig ner och självdö.
Då vet man hur jävla glad man känner sig när en tjurskallig ponny äntligen ger med sig, när man har hoppat ett hinder som var högre än vad man först trodde och hur berusande det kan vara att galoppera barbacka längs mjuka skogsstigar en tidig sommarkväll. Och sen är ju Johannes det sötaste jag sett på hundra år.
