January 2011
11 posts
NPS som i Nils Petter Sundgren
I helgen blev jag plötsligt medveten om hur ovan jag är att se film, utan att vara bakis. Det var en ögonöppnande upplevelse.
Och jag rekommenderar därför, med större tillräknelighet än i vanliga fall, Black Swan och I rymden finns inga känslor. Schizofreni och Aspergers. Älskart.
Nu peppas det för The Kings Speech.
Varför jag älskar att leva ihop med Täbypojken:
Han hanterar rödbetor i köket. Jag sovrar statusuppdateringar i vardagsrummet.
Jag: – Är det någon slags landskamp ikväll?
Han: – Ja, men jag vet inte i vad.
Familjekrisen
I ett års tid har Täbypojken tjatat om att klippa håret kort. Och inför varje besök hos frisören har jag sagt åt honom att låta bli. Det kommer inte att bli bra.
Jag skulle ha förstått vad som var i görningen när han i förbifarten mumlade något om en bokad frisörtid härom kvällen. Att han till skillnad från alla de andra gångerna inte ville prata om det.
Idag kom han hem utan hår. Med en frisyr...
Arbetslös.
I november sade jag upp mig från ÖP. När min tjänstledighet tog slut i mitten av januari skulle min anställning göra samma sak. Och det gjorde den i fredags.
Efter att min ansökan om uppsägning kom till rätta efter lite postsorterande bekymmer har jag inte hört något mer. Inte hur lång tid jag har på mig att rädda små skatter från jobbmailen, om jag kan spara ner bloggen eller om de har ersatt...
Stadjäveln och jag.
Jag är väldigt onöjd med staden den här veckan.
Så onöjd att jag drömmer mardrömmar om den, vaknar klockan halv sju så skakad att jag inte kan somna om igen. Den håller mig vaken på dåliga sätt.
Lyckosamt nog har vi just bokat biljetter till USA. Till västkusten och städer som aldrig sover. Så, om jag sitter riktigt still och väntar tills snön och blåsipporna försvinner har jag chans att vinna....
