Plåsterkåken

Identitetskrisen.

Igår sprang jag på en kollega, hon presenterade mig för en gammal bekant hon lärde känna i plugget. Vi surrade litegrann om absolut ingenting, så som man gör när man träffar människor man med största sannolikhet aldrig kommer att återse. Fem minuter senare tackade jag för mig, kul att träffas!

Idag berättar samma kollega att hennes bekant omnämnt mig som: charmig.

Det är här krisen börjar. Jag har blivit kallad för många saker. Jag är, snudd på plågsamt, medveten om vilka slags första intryck min person ger. Charmig har aldrig funnits med på den listan.

På väg hem från jobbet berättade jag bekymrat för Täbypojken om vad som hänt, han svarade:

– Ja, men det var väl fint sagt. Du har ju faktiskt mjuknat lite dom senaste åren, blivit lite mindre arg med tiden om man säger.

Så, vad i hela glödheta jävla helvete är det som pågår här!?

1 note
Leave Note / Reblog

Julen gick och Småland var grönt.

Alla var glada.

Morfar fick berätta historien om när jag var 4 år och vi metade abborre. Jag drog upp en liten firre, tog hem den i en vit plasthink, döpte den till Pissenisse och presenterade honom för varenda unge som fanns i grannskapet. Morfar skrattade och skrockade massa saker på blekingska som Täbypojken inte fattade en stavelse av.

Så förklarade vi för Täbypojken hur det funkar med namn ute i de småländska skogarna, han fick höra om Pelle Rör, Pelle El, Pelle Kanon och Ronny Murare. Om Roland på Rungeboholm, Håkan i Skräddaremåla och pappas kusin Roger i Kroxmåla.

Sen storstädade vi vinden hela juldagen, som en trevlig familjeaktivitet. I en gammal kontaktbok från 5C skrev min lärare att jag inte borde ha så höga krav på mig själv, typ en gång i månaden läsåret ut. Superstor överraskning att man blev som man blev.

Efter att Täbypojken hittat en av mina gamla dagböcker tvingades jag dessutom krypa till korset och erkänna att min första (och till synes ständigt återkommande) kärlek numera driver firma under namnet David Gräv.

Mat, mat, mat och en promenad.

Slut på jul.

Leave Note / Reblog

Jaha.

Jag är tydligen på Teneriffa den här veckan. Och “samlar kraft” inför kommande svennevinter, det tog ungefär två timmar att hitta takten. Den ser ut såhär:

07:30 Vaknar. Av mig själv. Kanske springer en runda och äter frulle.

10:00 På stranden. Insmord enligt dagens SPF-schema. Lågt på armar och underben, mellan på lår, rump, tutt, mage och nedre rygg och hög på plyte, axlar, knän och övrigt utstickande.

12:00 Har badat och torkat, lekt med 6-åring och 4-åring samt läst ett par kapitel i pocket. Går upp för lunch och glass.

12:40 Mätt. Fyller på SPF. Säger: – Det här borde man göra varje år. Går ner till stranden igen.

14:00 För slö för att leka, tvingar barn till stillsamma aktiviteter som tex Finns i sjön. Köper kaffe och ser en hund som jag vill adoptera och ta med mig hem.

15:00 Kanske går och handlar.

16:30 Går upp från stranden. Kanske springer en runda, bättre tid för det eftersom solen står lågt och man får kryssa mellan middagsklädda turister på strandpromenaden. Väldigt Balboa. Äter chips och dricker öl.

17:30 Duschar. I kallvatten om man har otur och kommer åt duschen sist av alla. Orkar inte tvätta (läs: torka) håret och tycker att saltvattenfrippa känns fräscht när man är på semester. 

18:00 Matjakt på lokal eller matlagning på hemmaplan inleds.

19:30 6-åring tjatar om att gå på spelhall, man låtsas att man inte vill. Mer glass. Ser ett sött, kontinentalt barn som jag vill adoptera och ta med mig hem.

20:30 Hemma igen. Vin, chips, prat om livet och hur bra man har det.

23:00 Hela kollektivet sover. Ge och ta en timme åt båda hållen typ.

Under dagens gång brukar jag även hinna med någon form av självförvållad smärta, tex fläskläpp, solkräm i ögat, skärsår i hålfoten (orsak: snäckskal och ett utmärkt handikapp för 14:00) eller äta för mycket apelsin som jag egentligen är allergisk mot.

Igår var det middag på tu man hand och tillvaron rubbades en smula. Vi hittade en fantastisk fransk bistro undangömd på en bakgata, där vi åt och drack som om det inte fanns någon morgondag. Jag hittade en svensk farbror Hans och Coco Loco, en påtänd polsk surfare, som jag ville adoptera och ta med mig hem. Middagssällskapet var inte lika förtjust.

Och nu sitter jag här med en ny, snarlik dag och funderar på alla stordåd jag tänker skita i att uträtta.

1 note
Leave Note / Reblog

Skål för skuldsättning!

För ett par veckor sedan köpte vi en lägenhet. Blev således fastighetsinnehavare, eller som jag väljer att se på det, godsägare. Den första nackdelen är att vi måste vänta med att flytta in tills någon gång i februari-mars, en av fördelarna (eventuellt även den allra största nackdelen) är att den nya läggan ligger cirka 500 meter från där vi bor nu. Skönt för att flytten antagligen kommer att gå smidigare, skitdumt för att man kan gå dit och kolla på den hela tiden. Den är ju liksom där och det är svårt att låta bli. Jag en känsla av att de nuvarande ägarna kanske kommer att tröttna på tjejen som står på gården, spejar in i trapphuset och stillsamt mumlar:

– Allt det här, är mitt.

Den andra nackdelen är att Täbypojken ändrar mina planskisser hela tiden. Vi måste möblera upp oss drygt 20 kvadrat och för att få lite koll på allt som behövs har jag klottrat in olika möbelalternativ på planlösningen i prospektet. Det räcker med att jag kommer hem sent en kväll så har mitt skrivbord försvunnit och ett flipper dykt upp på samma plats.

2 notes
Leave Note / Reblog