Bara dårar rusar in

När jag var ung och cool, nöjesredaktör på jämtländsk lokaltidning och larger than life överlag, funderade jag mycket över hur man bäst avslutar ett mail. En ball skivbolagsnubbe som ofta hörde av sig för att pusha halvbra indiealbum, signerade sina med “Fridens liljor”. Och jag gillade det. Hälsningen var lite för pretentiös, men rimmade bra med mitt förnamn. Så jag bestämde att “Fridens!” var vägen för mig.

Vad jag helt glömde bort att fundera på, var mitt huvuds hetsiga hastighet. För snabb över tangentbordet och för många gemensamma nämnare med avsändaren, gjorde att min genomtänkta signatur ofta resulterade i en excentrisk uppmaning. Men den var i alla fall inte pretto.

Fridans!

/ Frida

2014

Jag har en ny telefon som jag inte fattar. En tidning att skriva. Ett mystiskt magont som jag inte kan få huvudet runt.

Och ett nyväckt intresse för countrymusik. 

På ett tåg i Kolmården

Jag sitter just nu och är med om någonting väldigt speciellt. I en sparsamt renoverad tågkupé från mitten av 60-talet, med fem främmande människor framför mig. En artig kvinna i leopardkappa, en tjej som ska hälsa på sin mormor, ett självutnämnt Harry Potter-fan, en jävligt käck läkarstudent från Göteborg och en rödmosig farbror som ser ut att ha “levt” en del. Jag.

En handfull highlights:

Läkarstudenten förklarar Breaking Bad, och lyckas förvånansvärt bra på bara tre meningar. Rödmosige farbrorn nickar, refererar till Scarface och visar att han saknar två tänder i överkäken.

Harry Potter visar rödmosige farbrorn sin samhällsuppsats. Rödmosige herrn låtsas rätta den och berättar att han egentligen inte borde kunna allt han kan, eftersom han hoppade av skolan i åttan. Men han har ändå fått licens för att hålla utbildningar i “säkra lyft”. 

Läkarstudenten erkänner att han laddar ner Breaking Bad olagligt, rödmosige farbrorn låtsas bli upprörd. Läkarstudenten sträcker fram sina handleder och skämtar om handfängsel. Rödmosige herrn blir blank i blicken och börjar berätta om sina år på fel sida lagen, lite för ingående för övrigas bekvämlighet.

Harry Potter gapar på bred skånska och överröstar trafikmeddelande om förseningar, läkarstudenten tittar upp från sitt finalavsnitt och hyschar argt. Nu står vi still till dålig stämning. 

Axlar och allt

När man vaknar på fel sida. Bränner sig med plattången. Biter sig i tungan, undrar hur längesen det var man senast lyckades med det. Skickar iväg ett mail där man menar vänster men skriver höger. Trampar i jordnötssmör. Tappar en knapp.

Hittar inte nyckeln. Hittar nyckeln i smutsiga löpartights. Kommer ihåg alla sina väskor, smäller igen dörren och möter sin granne. Han är uppe och ordentligt klädd för att han vill, inte för att han måste. Vänder i dörren och ropar efter dig:

"Någon måste ju hålla igång landet också!"

Och man står på nedersta trappsteget i två extra sekunder.

Schuschu.

Om två dagar är det min födelsedag.

Jag älskar att fylla år, så mycket att det blir mer och mer osmickrande för varje gång. Kurvan planar liksom inte ut som den borde. I takt med bolån, inåtväxande hårstrån och långkokssångest. Det biter inte på den här.

Förrän det tjugosjunde året. Ingenting. Ingen nedräkning, inga fjärilar, inte en endaste himla aning om någonting. Det skyller jag så klart på Lill-Gubbis, allt har handlat om honom de senaste veckorna. Så när han frågade vad jag ville ha för tjusig frukostsmörgås på sängen, då svarade jag bookmaker. Tillbakakaka.

Det här är David.
Han fyller 30 år idag.
I lördags hade vi fest för honom här hemma i Taxpalatset, han stack huvudet genom sin heliumballong och skrek: – Jag är minsann ingen gubbe! Hör ni det!
Sen åkte vi till Berns och han fick hotshot i skumpaglas med fyrverkeripjäser.

Dagen därpå, när vi båda var minst sagt svaga i konturerna, knackade det på dörren. Det var valberedning. Så, i skenet av industrilamporna ovanför köksbordet och i skuggan självaste modern av bakisångest, orkade han inte längre kämpa mot. Den sköra mannen, som fört alldeles för mycket liv i huset bara timmar tidigare, blev ledamot i sitt livs första styrelse. På andra sidan bordet satt två lättade småbarnspappor som redan gjort sin plikt och som med ännu ett namn på listan snart skulle få gå hem och glömma den här cirkusen.
Nu har han en vecka att bestämma sig för vilken befattning som ska bli hans, ekonomiansvarig eller ordförande. I all sin transparens blev han maktgalen igår kväll och tyckte att ordförande ju faktiskt “ligger bra i munnen på något vis”. Jag såg framför mig hur first lady of the bostadsrättsföreningen värdigt skulle svepa genom trapphusen och aldrig behöva skura källargångarna på städdagen någonsin igen.
Det är en jävla ynnest att få bo och leva ihop med den här mannen. Det blir aldrig tråkigt. Har är jättefin, skitjobbig, rolig, helt jävla vansinnig och dessutom riktigt ordentligt grundsnygg. Min sötaste Lill-Gubbis.

Det här är David.

Han fyller 30 år idag.

I lördags hade vi fest för honom här hemma i Taxpalatset, han stack huvudet genom sin heliumballong och skrek: – Jag är minsann ingen gubbe! Hör ni det!

Sen åkte vi till Berns och han fick hotshot i skumpaglas med fyrverkeripjäser.

Dagen därpå, när vi båda var minst sagt svaga i konturerna, knackade det på dörren. Det var valberedning. Så, i skenet av industrilamporna ovanför köksbordet och i skuggan självaste modern av bakisångest, orkade han inte längre kämpa mot. Den sköra mannen, som fört alldeles för mycket liv i huset bara timmar tidigare, blev ledamot i sitt livs första styrelse. På andra sidan bordet satt två lättade småbarnspappor som redan gjort sin plikt och som med ännu ett namn på listan snart skulle få gå hem och glömma den här cirkusen.

Nu har han en vecka att bestämma sig för vilken befattning som ska bli hans, ekonomiansvarig eller ordförande. I all sin transparens blev han maktgalen igår kväll och tyckte att ordförande ju faktiskt “ligger bra i munnen på något vis”. Jag såg framför mig hur first lady of the bostadsrättsföreningen värdigt skulle svepa genom trapphusen och aldrig behöva skura källargångarna på städdagen någonsin igen.

Det är en jävla ynnest att få bo och leva ihop med den här mannen. Det blir aldrig tråkigt. Har är jättefin, skitjobbig, rolig, helt jävla vansinnig och dessutom riktigt ordentligt grundsnygg. Min sötaste Lill-Gubbis.

Lugg.
Jag vill ha LUGG!

Jag har aldrig kunnat ha lugg. Skit också. Varje höst är det samma sak, så resten av året får jag min frisör Patrick att lova och svära att han aldrig kommer klippa lugg. Hur bedjande, bestämt eller elakt jag än ber honom. 

Lugg.

Jag vill ha LUGG!

Jag har aldrig kunnat ha lugg. Skit också. Varje höst är det samma sak, så resten av året får jag min frisör Patrick att lova och svära att han aldrig kommer klippa lugg. Hur bedjande, bestämt eller elakt jag än ber honom. 

Word.

Det finns ord jag försöker undvika. Envisa rödvinsfläckar på min tvättade bonndialekt. Som drar ner brallorna på min välputsade småländska.

Det här är några: Karta, Korv, Tårta, Bärs, Rivieran.

Idag ska jag till ICA Maxi i Nacka och Täbypojken bad mig i sista sekund att fråga efter hamburgerfärs i charken. Oj, oj, oj vad jag ser fram emot det. 

Knock, knock.

Jag har börjat jobba på ett nytt ställe, typ tre dagar i veckan beroende på eventuella kundmöten och sånt. Det är jag. Det är Johan. Det är Henrik. Och på tisdagar och fredagar är Erik här. I den bästa av världar hade det här varit New Girl. Fast det är det ju så klart inte. Det är nyttig micromat från Svarta Lådan-restaurangen på hörnet, Star Wars-skämt och tidningsnörderi. I går kom jag på mig själv att äta EXAKT samma lunch som i förrgår. Så det håller väl på att utkristallisera sig mer åt Big Bang Theory-hållet.

Förra veckan hade jag prickiga brallor på mig, alla stirrade men ingen sa nåt. Förutom kontorshunden Snus som grymtade, på ett sätt som jag tror var uppskattande. Sen gör jag tidning åt Republikanska föreningen och hoppas på att Farmor aldrig får reda på det, då kommer jag antagligen inte ens att hinna stava till A-R-V-S-L-Ö-S.

Datajäveln.

Jag förföljs av tekniska misslyckanden, jag tänker att det är universums sätt att sinka mig. Att bajsa på min räkmacka. Få saker gör mig nämligen så vansinnig. Det betyder även att jag måste interagera med folk som utger sig för att vara proffs på någonting  jag inte kan ett skit om. Min näst värsta grej.

Eftersom Apple tar betalt för att prata i telefon och säga åt mig att göra alla tangenttrick som jag redan tvingat Täbypojken till, gick jag till ett Macotek. Förklarade hur min styrplatta och mitt tangentbord helt slutar fungera lite hipp som happ och att jag i egenskap av frilansjournalist finner det en aning besvärande. Så röt jag i om brödfödan och lämnade datorn på disken.

Två dagar senare går jag tillbaka och får rådet att köpa ett externt tangentbord.

En näst intill äktenskapligt gräl följde där jag “inte känner att ni lyssnar på mitt problem”, “inte har en laptop bara för att det är roligt” och “är ute efter någonting hållbart, inte en tillfällig lösning”. Så, nu är jag tjejen med en laptop, ett tangentbord och en mus med sladd i handväskan. Grattis till mig.

view archive



Ask me anything